LillaLeinos

Tårarna rinner nerför kinderna. Besvikelsen är tung. Hoppet börjar ta slut. Allt känns så tröttsamt. Man lärde sig den hårda vägen och det var tungt. Men vem sa att livet var en dans på rosor i så fall är det som att gå på taggarna, ett smärtsamt steg i taget.
 
Var för några veckor sen i Grums och det var trevligt. Jag saknar ju min Jessica. Men man vet ju var hon är. Hon sitter och ugglar på en sten,vid en sjö i en skoh. Höhö. Nej så farligt var det inte. Jag fick en anledning att köpa nya skor så använder jag de andra när jag tränar.

Ja jag tränar faktiskt. tro det eller ej. Haha...Men spinning medel pass var ju ingen höjdare. Men jag ska prova nybörjare så kanske man hinner med lite bättre. Sen igår var jag och styrketränade. Jag svävade fram efter att varit på rullbandet men det var lite så där halv flummigt så det passade ju mig utmärkt. När jag kommer in i tränings lokalen så säger jag så där halvhögt. Oj vilka friskusar här va. och nårra vände sig om och undra var jag kom ifrån men jag bara gick vidare...sån är jag...Haha ..

Mormor har brutit fingern och jag trodde det var lårbenshalsen. SÅ när jag fick vet att det var fingret så kunde jag inte låta bli att skratta. men det var inget illa ment men när man tror det värsta så var ett finger ingeting ju. eller?

Summerar helgen och veckan som gått...

Tungt, Besvikelse, Sanningen som männsikor, Träningsvärk, Banken, Arbetet, och längtan till Mallis. Kan det bli bättre?? Höhö..

Puss och kram på er alla ...