Röja och umgås med Momme
Idag började dagen som vilken annan dag som helst. A* väckte mig med sitt glad sken. Sen drog jag mig en stund och funderade på vad som skulle ske denna dag. Jag gick upp och hörde ett väldigt kvittrande. Fåglarna var upprörda. Drog upp rullgardinen och skådade en stor fågel som höll på att attakera hela häcken. Jag tog fram kameran för jag tänkte ingen kommer att tro mig när jag berättar detta. Sen gick jag ner och skrämmde iväg den för jag tänkte den ska minnsan inte äta upp mina små fåglar. Haha. Åt en snabb frukost och lastade in A* i bilen och drog till Momme. Där så var det fint. Fåglarna kvittrade i skogen och hunden blev glad när vi kom. Sen körde Momme iväg och köpte fika. Sen satte vi igång att röja när hon kom tillbaka. Vi fyllde min bil med mög. Men tror att hon blev glad att få bort det från huset. Nu är där bara mer mög kvar. Sen bjöd hon på mat väldigt god mat i min mening. Hon är så snäll min Momme. Sen bråkade jag med hennes J*vla spis som inte ville brinna och jag tog till alla knep. Till slut gick det bra och det brann som bara den. Sen ja körde jag hem med mög och en skit hund i bilen och var nöjd att kunna göra ett handtag.
Nu sitter jag här och väntar på att J* ska ringa mig och snacka lite. Vi får se hur det går. Fick en fin sak av mamma idag. Jag blev hel nöjd. Min mamma är så snäll så men det är nog de flesta mammor. Hehe. Ska springa ner och ta en dusch sen man ska ju arbeta i morgon och börja denna helgen. På lördag ska vi fira pappa och R* med lite smått och gott. Det ska bli trevligt. Hoppas på bra väder också men det är kanske att ta i.
Att se dig vara lessen när man ser dig gör ont. Att veta att du är ledsen när jag åkt gör ont. När jag vet att du gråter dig till sömns varje kväll blir jag ledsen. Jag kan inte trösta dig på det sättet du vill. Jag kan inte hjälpa dig ta bort stenen från ditt bröst. Jag kan bara lyssna, jag kan bara hålla din hand. Jag vet att ni har levt ett långt liv tillsammans. Det är svårt att stå på egna ben. Men nu är tiden inne att inse att det blir inte som du tänkt. Som ingen tänkt. Vi bli erfarenheten rikare allihopa. Du tror att vi inte bryr oss. Det gör vi men alla vet inte hur de göra eller säga i sådana lägen. Det är inte hopplöst. Man får inte tro det i vilket fall. Han blir inte bättre men han kan bli stabil. Vi får ta vara på de ljusa stunderna med honom. Jag kan se detta varje dag men tar det inte till mig även om det ligger så nära inpå. Eller så kanske jag gör det. I vilket fall kan jag bara tror och hoppas att han sak bli bättre. Även om jag vet att det aldrig kommer att bli så. Du har kanske inte insett det ännu men när du gör det så ska jag finnas där för dig. Kanske du aldrig inser det men må så vara. Då har du haft hoppet och modet att tro på det bättre. Kanske att du aldrig kommer att ge upp men det är ditt val. Ett val som är dig väl kärt och unnat. Jag är kluven men det är för jag vet vad sjukdomen gör. Den gör mer ont på de som ser på än för den som är drabbad. Tror inte han lider tror inte han känner sorg. Men varje gång du kommer så vet han att han hade ett annat liv. Därför känner han denna frustration därför reagerar han på detta sätt. Jag är verkligen ledsen att det blev så här. Men jag håller båda mycket kära även om den ena är bort på ett sätt. Jag vill minnas han som han var inte som han är. Jag vill minnas dig som du är idag och var då. Ta vara på varandra man vet aldrig när det kan gå förlorat. Att vara anhörig är piss.
Oron är min bästa vän om dagarna och kvällarna. Vet inte riktigt varför. Grubblare är man i själ och hjärta. Små saker dyker upp, stora med. Vad ska man göra?. Inget? Allt?. Jag är en person som tänker på vad andra tycker. Men i vissa lägen inte. Jag tror jag bryr mig för mycket men männsikor tror jag bryr mig för lite. Vill att alla ska ha det bra speciellt runt mig. Kanske jag är naiv och blåögd. Eller nej det är jag inte. För jag tror inte gott om alla. Jag låter dom visa vad dom går för. Passar det inte mig så har jag inget gemensamt med dessa männsikor. Jag tror man känner sånt kanska snabbt. Oro. Ont i magen. Tankarna långt iväg. Kanske för långt. Kan inte rädda alla. Är det mänskligt? JA klart det är men man önskar där var någon som sa stop och belägg. Skingrade tankarna. Ja eller rent fick mig att inte tänka alls. Ja kvittar. Allt är bättre än detta grubbel.
Undra var min M* är? Kanske någon vet?! Hon är nog här. Eller är hon där. Sitter nog där borta och tittar på mig och tänker varför ska lill matte undra så mycket? Varför kan hon inte bara gå vidare. Måste erkänna att det är svårt ibland, vissa dagar. Jag vet att hon finns bland oss även om man inte ser henne. Kan bara hoppas att man ses igen i ett annat liv. Jag vill känna hennes doft, päls och hjärtslag. Kittla hennes tassar, gosa och pussa på henne. Inget av det har jag kunnat göra på 5 månader. M* finns inte så man kan ta på henne längre. M* jag älskar och saknar dig varje dag. Kan inte låta bli. Du tycker säkert jag är löjlig. Va fan vill att du ska vara hos mig. Saknar dig gammel gäddan.
Drömmer jätte mycket drömmar om vatten. Börjar hata vatten. Sist var det en flodvåg som drog med oss i strömmen. Kunde inte hålla oss kvar vid ytan. Hatar vatten. Många dog som jag känner. Varför?
Är glad för dagen som gått och är glad för de som ska komma. Tack för idag.
Nu sitter jag här och väntar på att J* ska ringa mig och snacka lite. Vi får se hur det går. Fick en fin sak av mamma idag. Jag blev hel nöjd. Min mamma är så snäll så men det är nog de flesta mammor. Hehe. Ska springa ner och ta en dusch sen man ska ju arbeta i morgon och börja denna helgen. På lördag ska vi fira pappa och R* med lite smått och gott. Det ska bli trevligt. Hoppas på bra väder också men det är kanske att ta i.
Att se dig vara lessen när man ser dig gör ont. Att veta att du är ledsen när jag åkt gör ont. När jag vet att du gråter dig till sömns varje kväll blir jag ledsen. Jag kan inte trösta dig på det sättet du vill. Jag kan inte hjälpa dig ta bort stenen från ditt bröst. Jag kan bara lyssna, jag kan bara hålla din hand. Jag vet att ni har levt ett långt liv tillsammans. Det är svårt att stå på egna ben. Men nu är tiden inne att inse att det blir inte som du tänkt. Som ingen tänkt. Vi bli erfarenheten rikare allihopa. Du tror att vi inte bryr oss. Det gör vi men alla vet inte hur de göra eller säga i sådana lägen. Det är inte hopplöst. Man får inte tro det i vilket fall. Han blir inte bättre men han kan bli stabil. Vi får ta vara på de ljusa stunderna med honom. Jag kan se detta varje dag men tar det inte till mig även om det ligger så nära inpå. Eller så kanske jag gör det. I vilket fall kan jag bara tror och hoppas att han sak bli bättre. Även om jag vet att det aldrig kommer att bli så. Du har kanske inte insett det ännu men när du gör det så ska jag finnas där för dig. Kanske du aldrig inser det men må så vara. Då har du haft hoppet och modet att tro på det bättre. Kanske att du aldrig kommer att ge upp men det är ditt val. Ett val som är dig väl kärt och unnat. Jag är kluven men det är för jag vet vad sjukdomen gör. Den gör mer ont på de som ser på än för den som är drabbad. Tror inte han lider tror inte han känner sorg. Men varje gång du kommer så vet han att han hade ett annat liv. Därför känner han denna frustration därför reagerar han på detta sätt. Jag är verkligen ledsen att det blev så här. Men jag håller båda mycket kära även om den ena är bort på ett sätt. Jag vill minnas han som han var inte som han är. Jag vill minnas dig som du är idag och var då. Ta vara på varandra man vet aldrig när det kan gå förlorat. Att vara anhörig är piss.
Oron är min bästa vän om dagarna och kvällarna. Vet inte riktigt varför. Grubblare är man i själ och hjärta. Små saker dyker upp, stora med. Vad ska man göra?. Inget? Allt?. Jag är en person som tänker på vad andra tycker. Men i vissa lägen inte. Jag tror jag bryr mig för mycket men männsikor tror jag bryr mig för lite. Vill att alla ska ha det bra speciellt runt mig. Kanske jag är naiv och blåögd. Eller nej det är jag inte. För jag tror inte gott om alla. Jag låter dom visa vad dom går för. Passar det inte mig så har jag inget gemensamt med dessa männsikor. Jag tror man känner sånt kanska snabbt. Oro. Ont i magen. Tankarna långt iväg. Kanske för långt. Kan inte rädda alla. Är det mänskligt? JA klart det är men man önskar där var någon som sa stop och belägg. Skingrade tankarna. Ja eller rent fick mig att inte tänka alls. Ja kvittar. Allt är bättre än detta grubbel.
Undra var min M* är? Kanske någon vet?! Hon är nog här. Eller är hon där. Sitter nog där borta och tittar på mig och tänker varför ska lill matte undra så mycket? Varför kan hon inte bara gå vidare. Måste erkänna att det är svårt ibland, vissa dagar. Jag vet att hon finns bland oss även om man inte ser henne. Kan bara hoppas att man ses igen i ett annat liv. Jag vill känna hennes doft, päls och hjärtslag. Kittla hennes tassar, gosa och pussa på henne. Inget av det har jag kunnat göra på 5 månader. M* finns inte så man kan ta på henne längre. M* jag älskar och saknar dig varje dag. Kan inte låta bli. Du tycker säkert jag är löjlig. Va fan vill att du ska vara hos mig. Saknar dig gammel gäddan.
Drömmer jätte mycket drömmar om vatten. Börjar hata vatten. Sist var det en flodvåg som drog med oss i strömmen. Kunde inte hålla oss kvar vid ytan. Hatar vatten. Många dog som jag känner. Varför?
Är glad för dagen som gått och är glad för de som ska komma. Tack för idag.
Kommentarer
Trackback
